ÄNGELEN

SMP 05-03-23

Lätt på foten som en ängel, om yttrandet tillåts. Cecilia Frode på Växjö teater var en upplevelse av annorlunda slag. Här kommer en kvinna i sina bästa år i kroppsnära trikåer och håller låda till hopsasteg och man njuter fullständigt.

Ett ordflöde, nära nog som ramsor, innehåller en osynlig pollett som plötsligt ramlar ner utan att man hade tänkt sig det, så sitter man där och, jaha, just det. Så är det.
Så många tankar om männen, ensamheten, fantasierna. Och sakerna. Är man ensam samlar man många saker. Den som samlar flest har varit mest ensam.

Cecilia Frode framträder som om hon vore viktlös. Många gånger är hon komikern som kan vända till en fot eller hand bara för att det är roligt, då blir det roligt, och allting på slak lina och nära det otillåtna. För skulle någon en aning klumpigare person pröva ett sådant rörelsemönster skulle löjet göra entré. Bums.

Nonsensprat och djuplodning i samma mening, ett steg eller en vridning som säger mer än tusen ord. Så studsar hon iväg, gång på gång, för att hämta den fasta mikrofonen och sjunga sina visor till Ackompanjemang av Bengt Lindkvist och Per V Johansson.

Det är visor med en del toner i gränslandet, där likaväl som i hopsastegen är precisionen absolut. Texterna är handfasta, de handlar om det som händer alla, inte bara andra.
Motiven har kanske en aning släktskap med Cornelis Vreesvijks handfasta sätt att skildra, men annars finns inget som kan locka tankarna åt det hållet.

Föreställningen heter Ängelen, det är ett bra val och efter vad Cecilia Frode skriver i programbladet är det publiken på Göteborgs stadsteater som spontant börjat kalla hennes gestalt så. Hela figuren, inklusive både text och regi, är resultatet av hennes eget arbete. Ängeln är kombinationen av clown och ängel, ur ett sådant väsen kan ingenting annat än sanningen komma.

Åke Svensson
Smålandsposten

KB 05-02-17

Änglar är vitklädda, clowner har vita näsor och starkt rödmålade läppar. Så är vi vana att se dem. Förena de två och öka till med drag från Chaplin och du närmar dig den gestalt, Ängelen, som Cecilia Frode lät dansa in häromkvällen på Kristianstads Teater. Det går inte att helt fånga karaktären eller fastslå släkttavlan för denna mångsidiga varelse som under dryga timmen sjöng, dansade och påtagligt förnöjde publiken.

Det var stora ämnen hon berörde men genom clownerier och allehanda upptåg togs udden ur dem och Gud, kärleken och döden blev hanterbara. Gud kallade hon Magnus och han blev en kille bland många andra.

Hon inte bara ”skojade upp” allting utan hade också en träffande replikkonst, som när hon om en vegetarian sa att han åt sig mätt på cigaretter.

Men som alla clowner hade hon en mörk insida, ett sårigt liv, som kom till synes i allt ”bortskojande” av det tunga. Längst in satt en ensam kärlekstörstande ung kvinna som längtade efter en egen familj. En tragisk barndom fanns i bakgrunden.

Cecilia Frode kunde genom olika röstlägen skilja ut det mörka från det ljusa. Hon hade ett mycket talande kroppsspråk med en speciell talang för parodi.

Hennes balettdans var suverän, clownens lilla hämnd på den fina balettdansösen. Suverän var hon också när hon ”falsksjöng” skolsången inför sommarlovet.

Det var på något sätt som bland allt clowneri och ironiska underfundigheter som i raskt tempo avlöste varandra, de bittra erfarenheterna som satte sig fast. Till exempel hennes upptäckt att hon var mer ensam bland många än när hon var för sig själv. Men som sagt, då går man åt sidan och gråter en stund och sedan kan allt börja igen. Det mesta kan man göra clownkonst av, dock inte riktigt allt.

Diskret ackompanjemang för visinslagen bestods av Bengt Lindkvist på piano och dragspel och Per V Johansson på kontrabas.

Hans Holmberg
Kristianstadsbladet

HP 05-02-16

Jag har träffat Ängelen många gånger förut. Jag har mött henne i starka människor som fått hårda slag av livet, i svaga som hojtar och fäktar med armarna för att höras och synas, i mig själv. Ängelen är en person utan skyddande skal, utan reservationer. Svåra ord går rakt in, de kan även gå rakt ut.

Skådespelerskan Cecilia Frode har skapat sin scenpersonlighet Ängelen, som föddes på Göteborgs stadsteater. Frode har skrivit manus och sånger och själv regisserat sin föreställning (”det har inte varit svårt alls, då jag hela tiden vetat hur jag velat ha det”, skriver hon på sin hemsida).

Ungefär så rättfram är också Ängelen, när hon i tunn vit dräkt, tyllkjol och storlockigt hår struttar omkring på scenen samtidigt som hon berättar viktiga saker. Som var någonstans det inre trycket kan släppa (på hälsohem, badhus, bibliotek och i bowlinghallar), som att föräldrar ger ångest och sorg fast de inte vill det, som att sommarlovet är härligt, fast i sanningens namn nog alldeles förfärligt.

Showen är fylld av humor, även om leendena ofta stelnar. ”Jag vill inte passa in, jag vill passa på”, säger Ängelen hjärtskärande när inga relationer fungerar. Hennes berättelse handlar mycket om att förhålla sig till andra, om spelet mellan människor och maskerna vi bär. När sorgen växer sig större än nyttan försvinner gränserna. Det är då man bajsar på hallmattan.

Texten saktar ner under sångerna, som Cecilia Frode framför till Bengt Lindkvists och Per V Johanssons ackompanjemang på piano, dragspel och kontrabas. Ängelens tankeflöde behöver stillheten ibland, hjärnan går på högvarv både hos henne och åhörarna. Min fortsatte arbeta långt in på natten.

En förkortad version av ”Ängelen” visades i SVT för två år sedan, och föreställningen har även tidigare varit på Sverigeturné. Den 28 februari landar den i Varberg.

Karin Nurmi
Hallandsposten

Ljusnan 03-12-08

Stereotypen säger att clownen gråter bakom masken. Bilden kan användas både för den som framträder på scenen och den som uppträder som pajas i verkliga livet.

Cecilia Frode har själv skrivit och regisserat föreställningen hon reser runt och framför tillsammans med två musiker. Den heter Ängelen och visst är hon änglalikt oskuldsfull i sin vita balettrikå även om den bokstavligt – som undertiteln säger – gör henne nästan som naken. I går kom de till Söderhamn.
Är hon änglalik så är det i sådana fall en änglalik clown. Det vitmålade ansiktet, den stora röda munnen och den stora bollaktiga blågrå peruken gör att vi inte behöver tveka.
Som en clown gör hon också till rösten. Gester och kroppsspråk är parodiska. Ofta uppför hon sig som en liten gumma. Många skrattar hejdlöst åt hennes första monolog där hon driver med alla de metoder för avslappning och avkoppling som erbjuds i dag bakom prislappar med varierande belopp. Också jag gör det, men frågar mig hur roligt det hon säger är, om det inte är hennes sätt att bete sig som gör det komiskt.
Snart inser publiken att det hon har att säga inte alls är roligt. Hon lyckas inte längre lura oss med sin tultighet. Det blir kvavt tyst. Egentligen är hennes berättelse smärtsamt sorglig. Framför oss står en mycket ensam människa vilse i en värld hon inte alls kan förstå.

Associationer som överrumplar
Hon beskriver vanliga företeelser mest på ett barns sätt, med associationer som överrumplar oss och ibland gör att vi skrattar, ibland får oss att le, men inte för att vi direkt tycker det är roligt. Genom sin oskuldsfullhet ställer sig Ängelen naken framför oss. Sådana människor kan vara så skrämmande besvärliga att man bara vill försvinna ur deras närhet, men Frode gör det så att de flesta nog vill krama om henne och trösta.
Trots allt kan vi inte avfärda hennes beskrivningar av tillvaron som ett okunnigt barns missförstånd av sina iakttagelser. Istället är det väl egentligen så där det är, så som hon säger. Det finns rätt mycket runt om oss, och sådant vi sysslar med, som är rätt obegripligt. Vi har accepterat det för att… det bara är så.
Vid några få tillfällen byter Frode till en mer vanlig röst. Då får vi som en förklaring höra om den lilla flickan som mamman överger längs en liten väg. Föreställningen är ändå för avskalad för att handla om ett specifikt levnadsöde. Mer eller mindre är det vi alla som ensamma mitt bland alla andra famlar omkring som i en dikt av Nils Ferlin.

Musiken en viktig del av föreställningen
I föreställningen ingår sex sånger. Cecilia Frode kan sjunga och musiken blir en viktig del av föreställningen. Till en början tycker jag att temat i sångerna bryter av rejält från det i hennes monologer. De är ofta absurt ekivoka.
Men kärleken är något som också tar stor del av hennes funderingar. Hon vill vara älskad för att existera. Eller kanske ändå hellre ensam. Hon vill att någon ska komma nära, bara han inte kommer för nära. Efter ett tag tycker jag det är rätt begripligt att det är det mer köttsliga, lite snuskiga, i sexualiteten som hon lyckats ta till sig. Och visst ger det något, men inte är det nog. Ängelen blir aldrig nöjd. Hon förblir otillfredsställd.

Joakim Westlund
Ljusnan

ABG 03-12-06

”Den som har flest saker när man dör har varit mest ensam.”
En av alla underfundiga och filosofiska kommentarer som Cecilia Frode levererade i går på Gävle Teater via sin karaktär Ängelen. En kommentar som är slutsatsen av ett resonemang att varje gång man känner sig ensam köper man en sak för att trösta sig. Ensam är också ett ord som kännetecknar Cecilia Frodes figur.
I alla berättelser och kluriga tankegångar ligger en underton av ensamhet. Det är ju Ängelens eget liv hon berättar om; uppväxt, familj, kärleken men även önskemål och drömmar. Ängelen är också en dubbelbottnad figur.
I sitt framträdande är hon mycket naiv, nästan barnslig, med många naiva uttryck. Men hon diskuterar och funderar över existentiella frågor som meningen med livet, finns Gud, varför vi finns på jorden och så vidare. Ganska djupt!

Cecilia Frode skriver själv att Ängelen är en blandning av clown, barn och ängel. Clown, ja med den make upen kan man inte vara annat. Och barn, ja hon är som sagt otroligt barnslig i sitt uppförande. Men ängel? Inte om man med det menar ett sändebud från Gud, för det betonar hon tydligt att hon inte tror på Gud. I så fall är det för att hon är helt klädd i vitt, är otroligt rar och egentligen vill alla väl.

Jag tycker om föreställningar med ytterst lite eller ingen rekvisita, och i denna föreställning fanns ingen förutom musikernas instrument och en mikrofon. Därför blev stämningen så intim, och kontakten med personerna på scenen så gemytlig. Cecilia Frodes framförande var charmigt och proffsigt, balanserande mellan allvar och lättsamhet. Och musikerna Bengt Lindkvist och Per V Johansson gav ett förstklassigt stöd i sångerna. Sångerna som var lika underfundiga och filosofiska som monologen och ibland även med tvära kast i texten.

Slutet kom väldigt plötsligt, men ändå rätt naturligt. Det var väl dags för Ängelen att ”släppa allt och gå vidare” som hon sa några gånger. Vidare mot riktig kärlek kanske, för ”riktig kärlek är att ha en stjärt i ansiktet.”

Bodil Proos
Arbetarbladet Gävle

ÖP 2003-12-04
Att Ängelen på grund av dimma blev en dag försenad till Storsjöteatern, gjorde egentligen ingenting. Detta då den som väntar på en ängels ankomst sällan väntar för länge.

Cecilia Frode i Ängelens skepnad var precis vad som behövdes i går kväll, när regnet föll i stora tunga droppar, samtidigt som termometern visade på minus 5 grader. Hennes naivistiska vardagsfilosofi, där kärleken, främst den till sig själv, löste knutar som skapats av regnet och kylan utanför den näst intill, av ungdomlig publik, fullsatta salongen.

Det var inte bara texterna som bar naivismens prägel, utan hela uppenbarelsen, klädd i den klassiska balettens kort korta kjol och linne helt i vitt samt det vitsminkade ansiktet med en stor röd pussmun, som ett öppet sår, mitt i allt det vita. Som kontrast till det naivt direkta var musiken.

Skön och ren kabarémusik blandat med skönt blåfärgade jazzharmonier, som kontrasterade mot de berättande texterna.

Budskapen, om det nu var budskap, var raka och enkla som exempelvis: ”Vill man inte leva, kör upp en dynamitgubbe med tändhatt och stubin i arslet och tänder på, när sorgen blir större än lyckan.” ”Om man tänker för mycket kan man bli bedrövad”, var en slutsats som Ängelen drog. Liksom påståendet; ”Jag vill inte passa in, jag vill passa på” vilket väckte stort publikt bifall.

Även Ängelens rörelser på scenen var klart naivistiska, med en kort danssekvens, som mycket väl skulle kunna döpas till ”Balett Infantil”.

Det som berörde mig mest var Ängelens tolkning av schlagerplågan för många år sedan, ”Mitt sommarlov”. Efter det framförandet med obetalbara glissandon blir mitt betyg, släng dig i väggen Anita Hegerland.

Efter denna naivistiskt strålande föreställning känner jag att jag skulle vilja börja om som tonåring, någonstans i de övre tonåren och tillåtas åbäka mig och säga sanningar helt utan hämningar, men också helt utan elaka baktankar.

Hans Lingblom
Östersunds-Posten

LTZ 2003-12-04

”Jag vill inte passa in. Jag vill passa på”, säger Ängelen. Och passar på gör hon. Hon vill bli älskad. Hon längtar efter den kärlek som vi sköljer över henne från salongen.

För ungefär ett år sedan blev Cecilia Frode Ängelen med hela svenska folket, sedan en ”lightvariant” av föreställningen gått i TV. Jag såg henne då och var inte speciellt imponerad, trots att människor i min närhet sa att Frode var bra, mycket bra. Så här efter att ha sett Ängelen live kan jag bara hålla med.

Ängelen är bra, till och med mycket bra. Jag var väl kanske inte helt utan fördomar då jag såg TV-uppsättningen. En tjej i balettdräkt med knasigt hår och illande röda läppar. Kunde hon ha något att säga mig? Då hade hon det inte.

Nu nådde hennes underfundiga betraktelser fram, och Ängelen på TV och Ängelen i verkligheten är två helt skilda saker. Det är inte samma Ängel. Med en enorm scennärvaro äger hon sin publik varje sekund av föreställningen, vare sig hon berättar om hur hennes pojkvän spyr på hennes svärmors balkong sedan det gått upp för honom att hon bara spelat vegetarian i de tre år de varit tillsammans, eller hur hon går omkring och spelar lycklig i ett stort hus och väntar på att hennes man ska komma hem från arbetet. Hon gör det av kärlek och kärleken, eller kanske också bristen på den, är central i föreställningen.

Hur hittar man den äkta, den stora kärleken? Den som gör att man kan känna sig trygg och bara låta sig svepas med?

Det är inga stora gester som gör att vi skrattar med henne. Vi skrattar inte åt henne. Cecilia Frodes Ängel lämnar ut sig totalt. Hennes scenkläder är en tunn balettdräkt. Hon är nästan naken. Och just att hon är både bar och sårbar är nog en del av förklaringen till att hennes avskalade föreställning blir något annat än ännu en stå upp-show.

Det är inget flashigt ljus. Det är Cecilia Frode som lyser och hennes texter går rakt in i hjärtat. Det är hon som är så där mänsklig och klär i ord de tankar som vi alla kan känna igen.

Det känns fantastiskt att hon redan efter några minuter lyckas knusa mina fördomar mot Ängelen. Hennes uppenbarelse tar tag i mig. Ruskar om.

Cecilia Frode är ingen skådespelardoldis. Hon har tagit hem fina utmärkelser för sina roller och som aktris är hon redan mycket respekterad. I Ängelen får hon fritt utlopp för sin kreativitet och hon har skrivit materialet själv. Hela föreställningen är så tätt ihopvävd att det är lätt att glömma den ståbas och det dragspel som ackompanjerar Ängelens sånger. Vi som absolut vill se mer av henne kan se fram emot julhelgen då hon har en roll i TV:s uppsättning av Hjalmar Bergmans klassiska komedi Swedenhielms. Håll ut! Det är bara några veckor kvar.

Per Orvegård
Länstidningen Östersund

NK 2003-12-01

Det börjar med att två korrekt kostymerade gentlemän stegar in på scenen och artigt bugar mot publiken. Det är musikerna. Bengt Lindkvist och Per V. Johansson.
Den som härnäst kommer in på scenen är Ängelen själv. Cecilia Frode. Och hon stegar sannerligen inte in, utan hon virvlar. Formligen. Hon ser ut som en klassisk Pierrot-figur, med en frisyr som imiterad av den som Elsa Lanchester bar i Frankensteins brud, från 1935; ni vet: en som man kanske erhåller om man sticker fingrarna in i ett eluttag.
Och när hon öppnar sin ilsket rödsminkade mun; för att endera sjunga eller tala, så är det den allra mest pikanta östgötska dialekt som komer ur densamma. Fast ibland talar Cecilia Frode alldeles vanligt också. Och hon dansar runt på scenen i sin korta klänning och hon berättar små näpna episoder ur tillvaron och ibland så blir det hon pratar om bara betydligt allvarligare också.

Stilbrotten är flitigt förekommande här och gränspassagerna mellan pladdrigt pekoral (säkert helt medvetet) och sammanbrottsneurotiska öppningar in mot själens nakna bråddjup (säkert lika medvetna de) är milt sagt flytande. Cecilia Frode kan vara vansinnigt rolig och lika vansinnigt tragisk. Både och. På nästan samma gång.
Ibland ställer hon sig bara och vilar. I ett hörn av scenen. Säger att hon bara ”måste stå” ett tag. Det fungerar det också. Sedan är hon i gång igen och berättar. På ett näpet, avväpnande och fullständigt förtjusansvärt förförande sätt.

Vid olika tillfällen sjunger hon en sång (typ ”den där lilla visan snodde jag ihop 1943–1944 och den blev ju en stor hit”) eller så mimar hon, till ett förinspelat band. Hon blottlägger sig själv och vill bli sedd, älskad, bekräftad. Det är en from önskan som hon har och när hon hade en relation en gång så älskade hon och killen varandra så mycket att de satt på varandras ansikten.

– Älskar man någon så mycket att man har hans stjärt i ansiktet – länge – då älskar man verkligen någon mycket, säger hon.

Östgötskan (man kommer att tänka på Birgitta Andersson, eller var det västgötska som hon brukade använda sig av?) är flitigt förekommande. Cecilia Frode lägger nya dimensioner till underfundigheten och detta inslag i Norrbottensteaterns öppna hus och kulturella skyltsöndagsverksamhet orsakade närmast publikrusning och fullsatt på scen 1 så att det bara small till om det.

– Hej då, för nu måste jag gå, säger hon efter en dryg timme. Och virvlar i väg ut från scenen.

Men hon blir ju inropad igen, med musikerna och solo också. En fem-sex-sju gånger faktiskt. Det var hon väl värd, Cecilia Frode. I denna magnifika föreställning vid namn Ängelen, som det var en ren fröjd att få sitta och bli meningsfullt underhållen av på detta års allra sista novembereftermiddag.

Rolf Nilsén
Norrbottens-Kuriren

NS 2003-12-01

Cecilia Frode dansar in på scenen och börjar sjunga en sång om en rockstjärna som hon är kär i. Hon är målad som en clown, klädd som en ängel och glider raskt in på en berättelse om vad som bjuds på hälsohem.
Hon pratar om män, ensamhet och allt däremellan som ett frankt och lite lillgammalt barn. Hon filosoferar, sjunger, skuttar och gör finurliga tankevändningar som får publiken att vrida sig av skratt.

Men längre in i föreställningen smyger sig allvaret in i monologen. ”Ängelen” är inte bara en lyckligt obekymrad clown. Faktum är att hon har grubblat sig bedrövad, som hon själv uttrycker det. ”Jag vill inte vara elak, jag försöker bara vara sann”, säger hon på en dialekt någonstans mittemellan Hajk och Stefan & Krister.
Existens är svårt. Kärlek och ensamhet också. Ska man vara glad och till lags hela tiden, eller kan man bli omtyckt för sin egen skull?

När det blir som allra sorgligast och tyngst, när publiken sitter andäktigt och håller andan – då säger hon någonting oväntat, och så kommer det förlösande skrattet. Publiken kan andas ut. För den gången.
Cecilia Frode bjuder på hela sig själv i denna utmanande och utlämnande föreställning. Hennes kroppspråk är underbart, och hon kastar sin publik mellan hopp och förtvivlan med gastkramande monologer och vansinnigt roliga kommentarer.
Upplevelsen blir otrolig.
Det var faktiskt länge sedan jag såg en så genomtänkt och stark pjäs, som vågar pendla mellan lycka och olycka.

Ida Fredriksson
Norrländska Socialdemokraten

EK 2003-11-22

”Jag vill inte passa in… jag vill passa på!” Cecilia Frode virvlar in på scenen och talar förtroligt i lite drygt en timme, och lämnar ett mycket starkt intryck.

Hon beskriver själv sin figur som en blandning mellan en clown, ett barn och en ängel, och hon låter lite grand som en märklig men fungerande blandning mellan Birgitta Anderssons teskedsgumma och Tomas Di Levas fredsapostel när hon talar. Och lite som Lena Nyman när hon ger sig i kast med en mycket bräcklig sång mot en botten av ett par stillsamma jazznummer, en vals och en bossa framburen av Bengt Lindkvists piano eller dragspel och Per Johanssons kontrabas.
Men vilka bredsidor hon fyrar av rent verbalt.

Funderar vidare
Hon virvlar in och öppnar lite löst med att knacka in en grundbult i formen av ett totalt förnekande av både Gud och Magnus (hon känner gubevars ingen av dem), och slår fast att man faktiskt väljer själv hur man förhåller sig till det här med existensen. Man kan inte välja att man blir till. Det kan man inte, förkunnar hon i fullkomligt ljusblått tonfall. Men att bli kvar. Det väljer man. Och hon funderar vidare på livet, på kärlek, på lyxkonsumtionen, ensamhetens alla kval, tvåsamhetens helvete, dåliga föräldrar som bara planterar skuld och ångest hos sina barn. Och tänker hon framåt – vilket man givetvis ska göra, det är en fråga om ansvar, hävdar varje vän av pensionssparande – så ser hon framför sig hur hon ur stånd att ta hand om sig själv får förlita sig till att hemtjänstens personal bryr sig såpass att de gör åt henne.

Sexige Lennart
Hon avslöjar sina drömmar om den otroligt sexige Lennart som är hårdrockhjälte med ett alldeles speciellt grepp om mikrofonen, och slår fast att man omöjligt kan leva sina liv så som någon annan vill se det gestalta sig. Hon accepterar inga gliringar från äldre kollegor som avundas henne hennes ungdom och själva förtvinar under bitterheten vad lite det blev av den egna existensen. Och hur hon än vrider och vänder på de flesta begreppen så slutar det med att man skådar ångesten i en befriande skrattretande vinkel.

Hedern i behåll
Hon kan till och med ge sig i kast med vaga antydningar mot regionerna under bältet och alla de som går klockrent mot rektum och komma undan med det med hedern i behåll. Slutligen brister hon i sång och sjunger ”Mitt sommarlov” från första till sista versen och tackar sedan för sig. Och hon lämnar en nästan fullsatt teatersalong med en hel famn full av värdefulla tankar.
Det är bara en enda sak att beklaga, att denna anmälan inte bildar startpunkten för en hel veckas föreställningar utan bara kan försöka ge en vink om vad som redan är framfört och avslutat. Men råkar ni på Cecilia Frodes ängel någon annanstans så tveka inte, bänka er.

Torsten Braf
Eskilstuna Kuriren

DN 2003-01-13

DANS PÅ SLAK LINA – det roliga med ”Ängelen” är företagets enorma riskfylldhet. När som helst skulle scennärvaron och publikkontakten kunna brista och monologen ramla ner i det privata – men proffsigheten och ärligheten (till följsamt ackompanjemang av tvåmannaorkestern) besegrar allt, snabbt även publikens ängslan.

Att detta är en scenföreställning som spelats in direkt på Orionteatern har kanske påverkat den tekniska kvaliteten negativt men är ändå uppenbart ett riktigt val. ”Ängelen” kräver sin publik, dess hörbara närvaro fungerar som motspelare till denna ömsom komiska ömsom rörande monolog om tillvarons banaliteter.

Cecilia Frode, i vita trikåer och tutu och med stor röd clownmun, gör allt i ett – clowneri, ståuppkomik, sång och tragedi – på samma egendomligt försvarslösa och liksom omöjliga vis. Egentligen sjunger hon ju inte riktigt rätt, och texten håller inte alltid vad den lovar. Ändå stannar man framför tv:n och följer med till slutet, då och då överraskad av sitt eget skratt. Hon kittlar vår skräck för svaghet, sätter sin egen på spel framför våra ögon och lyckas besvärja bägge.

Cecilia Frode hör till de skådespelare som inte bara tar rollerna de får utan också skapar eget: skådespeleri som självständig konstart, fritt framfört inför publik. ”Ängelen” är en sorglustig, snusförnuftig och ganska ödslig gestalt, kvinna förstås, i en kvinnoroll som inte är så mycket ifrågasatt som genomlyst. Hon får mig att tänka på Samuel Becketts nattsvart genomoptimistiska drama ”Lyckliga dagar”, fast Frodes perspektiv är mer fysiskt än existentiellt. Hon tänker med kroppen, ser det ut som, blandar Becketts kosmiska övergivenhet med sentimentaliteten hos tavlor av gråtande barn. Med tåspetsarna inåt på balettskorna och huvudet på sned vaggar hon in publiken i en stämning av ömhet och igenkännande som det är svårt att värja sig mot.

Ingegärd Waaranperä
Dagens Nyheter

DN 2003-01-13

DANS PÅ SLAK LINA – det roliga med ”Ängelen” är företagets enorma riskfylldhet. När som helst skulle scennärvaron och publikkontakten kunna brista och monologen ramla ner i det privata – men proffsigheten och ärligheten (till följsamt ackompanjemang av tvåmannaorkestern) besegrar allt, snabbt även publikens ängslan.

Att detta är en scenföreställning som spelats in direkt på Orionteatern har kanske påverkat den tekniska kvaliteten negativt men är ändå uppenbart ett riktigt val. ”Ängelen” kräver sin publik, dess hörbara närvaro fungerar som motspelare till denna ömsom komiska ömsom rörande monolog om tillvarons banaliteter.

Cecilia Frode, i vita trikåer och tutu och med stor röd clownmun, gör allt i ett – clowneri, ståuppkomik, sång och tragedi – på samma egendomligt försvarslösa och liksom omöjliga vis. Egentligen sjunger hon ju inte riktigt rätt, och texten håller inte alltid vad den lovar. Ändå stannar man framför tv:n och följer med till slutet, då och då överraskad av sitt eget skratt. Hon kittlar vår skräck för svaghet, sätter sin egen på spel framför våra ögon och lyckas besvärja bägge.

Cecilia Frode hör till de skådespelare som inte bara tar rollerna de får utan också skapar eget: skådespeleri som självständig konstart, fritt framfört inför publik. ”Ängelen” är en sorglustig, snusförnuftig och ganska ödslig gestalt, kvinna förstås, i en kvinnoroll som inte är så mycket ifrågasatt som genomlyst. Hon får mig att tänka på Samuel Becketts nattsvart genomoptimistiska drama ”Lyckliga dagar”, fast Frodes perspektiv är mer fysiskt än existentiellt. Hon tänker med kroppen, ser det ut som, blandar Becketts kosmiska övergivenhet med sentimentaliteten hos tavlor av gråtande barn. Med tåspetsarna inåt på balettskorna och huvudet på sned vaggar hon in publiken i en stämning av ömhet och igenkännande som det är svårt att värja sig mot.

Ingegärd Waaranperä
Dagens Nyheter

GP 2003-01-13

Det är en ganska trevlig stund framför TV-apparaten tillsammans med Cecilia Frode och hennes egenhändigt påhittade rollfigur Ängelen. Det är lite roligt och lite allvarligt, men inte för allvarligt, och det är underhållande, men inte bara underhållande.

Det är en föreställning som Frode själv skapat och rest runt med på olika scener och den har tagits väl emot. Hon är utklädd i balettsutstyrsel med ett stort burrigt hår och ett ansikte med en clowns mun. Hon rör sig styltigt och hon sjunger utan att kunna, och hon talar som ett barn med dialekt, förmodligen hennes egen östgötska.

Alltså blir det lite kul bara med de enkla attributen.

Men så enkelt är det alltså inte. Hon säger också en del viktiga saker; om kärlek, om ensamhet, om människor. Men inte ens det hade räckt för nästan en timma på scenen.

Hon gör allting med en driven komikers timing. Jag inbillar mig att det är i timingen hennes erfarenhet som skådespelare kommer fram. Hon pauserar just när det skall pauseras och hon forcerar just när det behövs, och hon tar sina tafatta danssteg just precis när det inte finns något annat att göra.

Det är inte alltid lätt att överföra en föreställning från scenen till TV-rutan. Ibland är det omöjligt och det är alltid svårt, och det är därför det inte görs oftare. Den upplevelse det innebär att sitta på en teater med alla kringljuden, popcornpåsar, fotskrap, hostningar, hysteriska skratt på fel ställe med mera, alla lukterna, alla synerna som inte tillhör pjäsen, allt detta finns inte i TV-rutan.

En TV-föreställning är intim, avslöjande och ofta alldeles för nära och krävande. Ändå lyckas Frode tränga igenom tekniken. Bara det är en prestation och, som sagt, det är trevligt nästan hela tiden.

Gert Malmberg
Göteborgs-Posten

NT 2002-10-15

Den troskyldiga blicken ser annat än vardagens standardinställda autofokus. Så kan ett annat tonläge och det gäller förstås också om man, som Cecilia Frode i Ängelen, kopplar på den som ett medvetet konstnärligt grepp, hitta fram till något viktigt, på ett helt annat sätt än den mest pålästa existentiella snusförnuftighet. Genom att sänka garden ökar man paradoxalt nog beredskapen och uppmärksamheten. Det är nog det som är clownens effektivaste yrkestrick.

I sin enmansshow om livsfrågorna skapar Cecilia Frode rollfiguren Ängelen. Hon är klädd i oskuldens vitaste vitt, med frasande balettkjol och en stor röd mun, ett mellanting mellan dagisängel, cirkusclown och Dolly Parton. Hon håller sina monologer med en barnslig röst och en direkthet i språket som både får en att koppla av och hoppa till när det man först uppfattar som småkul babbel visar sig ha satt fingret direkt på den ömmaste punkten. Det handlar om det vi kallar för ”de stora frågorna”: meningen med livet, förhållandet till Gud, kärleken, ensamheten.

– Det känns bra att köpa någonting när man känner sig ensam, säger hon och vi ler igenkännande. Men hon för resonemanget till slut:
– Den som har mest prylar när han dör är den som varit mest ensam. Vi skrattar då också. Men det är ett annat skratt. Litet generat över att resonemanget blir så drabbande när konsekvenserna sägs ut. Och att en uppenbar slutsats ändå kom som en överraskning.

Frodes Ängel dyker ner i vardagens lingonplockning, hemmafrutristess och relationsbekymmer. Framställningen laddas av hennes suveräna förmåga att bygga upp monologerna på vardagsdetaljer, på närstudier av alldagligheter.

Och liksom hos impressionisterna i bildkonsten formas de små intrycken och tonfallen, vilket vi vill eller inte, till en helhet i våra huvuden. Och aha-upplevelsen får oss att skratta, på något konstigt sätt överraskade av det vi redan visste. Vi känner igen metoden från Jonas Gardell, men Frode arbetar utan hans överväldigande, nästan hysteriska utspel. Genomgående är hennes texter av mycket hög klass. Det handlar mycket om vad som finns mellan orden, bakom gesterna.

Och hennes naivistiska clowntonläge fungerar. Så har hon den där, jag klipper i med magiska, förmågan att mitt ur clownsnacket byta röst och läsa en dikt så att det blir knäpptyst i salongen. Och det känns helt naturligt, för hennes figur är så långt från Ronald McDonalds kommersiella ensidighet man kan tänka sig. Hon är en människa med sammansatta känslor, kropp och själ, lek och allvar, trosvisshet och tvivel. Det är förstås därför vi tar hennes Ängel så ogarderat till oss. I föreställningen ingår sångnummer. Frode har en liten svag röst. Men hon vänder dess begränsning till en fördel. Och enkelheten, bas och dragspel eller piano, är även här lika skenbar som effektiv.

Cecilia Frode, som ursprungligen kommer från Linköping har som skådespelerska gjort uppmärksammade rolltolkningar i Victoria Benedictssons Fru Marianne och Lucas Moodyssons Tillsammans. Med Ängelen gör Cecilia Frode en rolig, intelligent och fascinerande föreställning som visar att skrattet och leendet, till och med det inåtvända, är vida effektivare och mera tillfredsställande än flabbet. Dessutom blir det meningsfulla roligare.

Bo Borg
Norrköpings Tidningar

Kilen, Kulturhuset, Stockholm

I ”Ängelen” på Kulturhusets Kilen trippar Cecilia Frode rätt in i hjärtat på publiken i skära balettskor, vippande tyllkjol och med en stor röd mun av läppstift långt utanför alla rimliga gränser. Som clown har hon lånat drag av såväl Chaplin som Giulietta Massini i Fellinifilmen ”La strada”, men här finns också lite av Birgitta Andersson och Sveriges vackraste röst, fast Frodes dialekt är en långdragen östgötska.

Hon är en alltigenom ljuvlig varelse som ser på världen med runt förvånad blick, eller det är vad man tror. Strax i början kan man också få för sig att skådespelerskan krymper sig till en snällsöt schablon. Men hon har bara vaggat in publiken i en smula trygghet, sen spärrar hon upp ögonen och chockerar som änglar gör när de visar att de är av kött och blod. Rätt som det är vrider hon om hjärtat som en trasa i kroppen på en och serverar aforismer som låtsas vara korkade plattityder men är salta som tårar.

Mycket handlar om det ömtåliga i livet, om övergivenhet och längtan efter kroppar och kärlek. Texterna är på en gång poetiskt ljuva och rätt så stadigt explicita. Framförandet är en blandning av subtilt clowneri, mim och ståuppkomedi, och publiken beter sig som på barnteater inför denna lilla varelse som spelar på dess allra moder- och faderligaste känslor, man hör den sucka och ömka när hon är alldeles omöjligt rörande.

Det är mycket begåvat och mycket roligt, och som sångerska (försynt och skickligt understödd och hållen i schack av Michael Krönlein och Sverker Stenbäcken på piano, bas och dragspel) är Cecilia Frode direkt surrealistisk, med en dissonans som sitter i rösten men helt och hållet kommer från hjärtat, klockrent falsk.

Ingegärd Waaranperä
Dagens Nyheter